NOTE: To use the advanced features of this site you need javascript turned on.

Sammanfattning av rehabiliteringslagstiftningen enligt AFL

Rehabiliteringens reglering

Rehabilitering handlar inte bara om att rusta den försäkrade att återgå i arbete utan även och i högsta grad att förebygga sjukdom och återfall i sjukdom som nedsätter arbetsförmågan i ännu mer omfattning eller under en längre period.

Av vikt i rehabiliteringssammanhang är frågan om den försäkrade kan återgå i arbete


   1. På sin vanliga arbetsplats med sina uppgifter inom de första 90 dagarna med sjukpenning
   2. På företaget där han har anställning men till andra arbetsuppgifter med eller utan rehabiliteringsinsats, inom ytterligare 90 dagar med sjukpenning; och det är endast om det är helt säkerställt att den försäkrade kan    återgå till sitt arbete som FK kan underlåta att verkställa nästa steg, s k särskilda skäl. Punkt ett och denna ingår i begreppet ”arbetsplatsinriktad rehabilitering”.
   3. Och sist till vilket arbete som helst på hela arbetsmarknaden, den reguljära, den alternativa som är statssubventionerad, eller den skyddade som är exklusivt för de som med livslånga handikapp, medfödda eller efter olyckor.

Som rehabiliteringsinsats räknas även arbetsförmågans utredning genom arbetsprövning eller arbetsträning, via AF eller vårdcentralernas rehabiliteringsenheter.

En försäkringsmedicinsk utredning är ingen rehabiliteringsinsats; den är primärt en fördjupad funktionsutredning vars tyngdpunkt ligger på medicinska funktionshinder. Skillnaden mellan funktionsutredning och arbetsförmågans utredning är den att FMU handlar om hur man medicinskt sett fungerar i vardagen oavsett socialt sammanhang medan AFU fördjupar sig i personens prestationsförmåga för att kunna försörja sig själv genom lön eller annan inkomst. Det bästa vore om FK genomför en FMU och en AFU parallellt, en s k kombiutredning, för att få en uttömlig utredning om långtidssjukrivnas personliga behov och möjligheter av rehabilitering.


FK: s handläggare är inte utbildade i medicinska frågor därför har lagstiftaren lagt på försäkringsläkaren, numera kallad försäkringsmedicinsk rådgivare, FMR, att bedöma de sjukskrivnas rehabiliteringsbehov och deras personliga medicinska möjligheter att genomföra de insatser FMR bedömer erforderliga.  

FK: s bedömning av arbetsförmågans nedsättning och därmed rätten till sjukpenning eller annan ersättning

FK skall uppfylla sitt stadgade generella rehabiliteringsansvar innan bedömningen av nedsättningen av arbetsförmågan och därmed av rätten till ersättning från den sociala sjukförsäkringen. Det föreskrivs i 1970: 66 med förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring m.m., avsnitt Förtidspension i allmänhet, s. 62:   

            I princip gäller att nedsättningen av arbetsförmågan ska bedömas efter det att möjliga rehabiliteringsåtgärder – medicinska och arbetsmarknadsmässiga – har vidtagits  

Med gällande rätt har kassan följande skyldigheter på rehabiliteringsområdet:

   1. Att spåra rehabiliteringsfall enligt prop 89/90: 62 sidorna 9-10,

   2. Att tidigt utreda/kartlägga och bedöma erforderliga rehabiliteringsbehov med råd och stöd av FMR, AFL 3: 7 &7 b §§, med tidigt menas här i samband med Kassans fördjupade utredning av arbetsförmågan efter 4 veckors sjukskrivning. Det är alltså en självständig bedömning av erforderliga rehabiliteringsinsatser utifrån det medicinska underlaget som ett stöd för en svagare arbetare i förhållande till en mäktig arbetsgivare, eller som ett stöd för en arbetssökande i förhållande till AF eller också som ett stöd för en patient i förhållande till landstingsvården. Se samtliga nämnda lagförarbeten och då särskilt betänkande och prop 1996/97: 28, avsnitt bedömning av arbetsförmågan. Även senare propositioner betonar kartläggningen och bedömningen.

   3. Att dokumentera och delge den eller de det gäller sin bedömning i enlighet med 15 § Förvaltningslagen; Rustad med denna myndighetsbedömning kan arbetstagaren, arbetssökanden eller patienten kräva sin rätt till erforderlig rehabiliteringsinsats med stöd av sitt fackliga ombud eller det allmänna ombudet; Det blir svårt för arbetsgivarna att säga upp personal pga personliga skäl; Likaså blir det svårt för landstingen och arbetsmarknadsmyndigheterna att inte bevilja rehabilitering oavsett om den är medicinsk eller arbetslivsinriktad.

  4. Att enligt AFL kap 22 undersöka och samverka kring möjligheterna till att erbjuda arbetsplatsinriktad rehabilitering för de som har ett arbete eller arbetslivsinriktad rehabilitering för de som inte har det; För ändamålet föreskrivs att FK kallar till ”avstämningsmöten” de inblandade aktörerna/parterna i enlighet med AFL 3: 8a § och 7: 3b §,

  5. Att se till att de insatser försäkringskassan bedömt som erforderliga vidtas av dem som har det yttersta ansvaret för deras praktiska genomförande, prop. 89/90: 62, s. 9-10, genom att delge sin självständiga bedömning om erforderliga rehabiliteringsinsatser. Arbetstagare har ofta ett fackligt ombud som tillvaratar deras arbetsrättsliga intressen under avstämningsmötena; Rustade med FK: s självständiga och dokumenterade bedömning underlättas deras förhandlingsläge helt i enlighet med lagstiftarens intention. Tillsynsansvaret avgränsar sig till nästa punkt i enlighet med denna redogörelse. Det lokala fackliga ombudet har den bästa kunskapen om arbetsgivaren och arbetsplatsen och de resurser som finns i företaget. Det underlättar för att arbetstagare inte blir uppsagda och för att sätta press på arbetsgivare att leva upp till sitt yttersta rehabiliteringsskyldighet.

  6. Att samordna och godkänna rehabiliteringsinsatserna i en särskild rehabiliteringsplan; AFL 3: 7 & 7 b § §, t ex vid de ovan nämnda avstämningsmötena; FK skall i detta moment iaktta vad som föreskrivs i prop 2002/03 89 om sjukskrivning som medicinsk ordination och diskutera med behandlande läkare och försäkrad; Det är först i detta skede, punkterna 5 och 6, som förhandlingarna med arbetsgivare eller annan motpart kan börja om vad som är acceptabelt och kan godkännas och vem som står för kostnaderna för rehabilitering; Och slutligen

  7. Att följa upp planens fortskridande i det enskilda fallet, eventuellt ändra i rehabiliteringsplanen vid behov och rent generellt följa upp och utveckla socialförsäkringsrehabilitering (prop 94/95: 147 och betänkande BSUf 96/97: 28). Enligt Stig Orustfjord är sjukförsäkringsrehabilitering ett vetenskapligt ämne.

Spårning, kartläggning/utredning och bedömning, dokumentation och kommunicering, samverkan, tillsyn, samordning, uppföljning och godkännande av rehabiliteringsplanen; Samtliga är som visat skyldigheter föreskrivna i den lagstiftning som bildar grunden för och styr FK:s generella rehabiliteringsansvar; Skyldigheterna bildar grund för FK: s särställning som den enda myndigheten i landet som är expert på socialförsäkringsrehabilitering.   

Det är först när FK har tillämpat lagreglerna på rehabiliteringsområdet rättsriktigt samt verkställt lagstiftarens uttryckliga intention på rehabiliteringsområdet som FK kan gå vidare och bedöma nedsättningen av arbetsförmågan och därmed rätten till ersättningen.

Om lagen tillämpas rättsriktig skulle inte någon arbetssökande och långtidssjukskriven behöva hamna eller i ett vakuum mellan AF och FK, ”för sjuk för att söka, anta och genomföra ett arbete och för frisk för att få ersättning från den sociala sjukförsäkringen.”

Om lagen tillämpas rättsriktig skulle ingen anställd behöva bli uppsagd på grund av långtidssjukskrivning/personliga skäl med mindre än att arbetsgivaren måste betala dyrt för att köpa ut honom eller henne, upp till 4 års löner som avgångsvederlag. Då skulle rehabiliteringen på arbetsplatserna verkligen ta fart och arbetslinjen stärkas.

Om lagen tillämpas rättsriktig skulle även landstingsvården och då särskilt smärt- och psykklinikerna utveckla sin medicinska rehabilitering i snabbare takt eftersom de sjuka rustade med en sakkunnig bedömning av sina rehabiliteringsbehov och medicinska personliga möjligheter skulle kräva sin rätt till medicinska rehabiliteringsinsatser i annat fall kan skadeståndskraven bli för många. Att inte heller förglömma vårdgarantin där landstingen måste köpa insatser från andra landsting ifall de inte kan erbjuda erforderlig åtgärd inom rimlig tid.   

Det är utifrån denna lagstiftning på rehabiliteringsområdet som lagstiftaren lägger bevisbördan på myndigheten i fråga om bedömning av nedsättningen av arbetsförmågan hos en långtidssjukskriven genom sin formulering 

            I och med att en sjukskrivning redan har pågått en tid kan det vara svårt att styrka att en person vid en viss tidpunkt inte längre uppfyller villkoren för sjukpenning ( prop 1994/95: 147, punkt 4. 7),

och det är därför som lagstiftaren föreskriver att arbetsförmedlingen och försäkringskassan skall ha en samsyn, d v s samma bedömning, på arbetsförmågan i sitt betänkande 1996/97: Sfu6, s 10.  

           För att de som Försäkringskassan bedömer är arbetsföra i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete, också ska anses arbetsföra av arbetsmarknadsmyndigheterna är det viktigt att det finns  en samsyn mellan Försäkringskassan och arbetsmarknadsmyndigheterna. Detta förutsätter att ett samarbete sker dem emellan såväl i enskilda fall som på central nivå.
            
Till sist skall tilläggas att FK aldrig har tillämpat denna lagstiftning speciellt punkterna 2 & 3 och att allmänheten inklusive de som stiftar och/eller tillämpar lagarna inte heller känner till den. Det har FK sett till genom medveten desinformation under alla år som gått. Det som möjliggjort desinformationen är den utvidgning som skett 1992 - 2007av urtredningsansvaret enligt punkt 2 till även gälla arbetsgivare för de som har ett arbete;  FK har alltid hävdat att myndigheten inte hade något utredningsansvar och att deras ansvar avgränsar sig till att i en rehabliteringsplan samordna insatserna. Samordningen blev för det mesta en planering för den successiva återgången till heltidsarbete.

FIRIS
Norrköping den 18 mars 2009